Synergism

Konstnären

Svensk skolning

Svenska grundskolan, miniorerna, juniorerna, svenska örnar, hela historien.

Värren än att dö i fält är från tidig ålder lära sig att man är värre än en mördare moraliskt, något avskyvärt bortom all föreställning. En sådan total inskolning och inlärning fick sina följder, två av mina bästa kamrater tog utan att lämna vare sig förklaring eller avskedsbrev efter sig livet av sig. Patrick som var nästgranne åkte upp i Laggarebacken, drog en slang från avgasröret och gasade sig till döds. Detta när hans liv var på topp och han inte hade någon negativ stund (tror jag), han lämnade inte tillstymelse till spår varför han gjorde denna handling. Han var i en lycklig relation, hade bra jobb och mycket uppskattad i Alingsås. Efteråt har jag förstått varför. I ett samhälle där rykte och social ställning är allt, finner man det inte som ett möjligt öde att vara traktens fähund. Som enda samhälle i världen fanns inga andra band mellan människorna än hörsägen, Alingsås med angränsande kommuner var 50000 invånare, inte ett samfärdställe i form av krog eller lokal där någon kunde socialisera och känna någon form av medkänsla.

När jag själv på regementet var slagen halvt fördärvad, fanns heller ingen hjälp eller medkänsla att få. Markkan i regi av svenska kyrkan sprang jag till skrämd bortom allt förnuft en decemberkväll, blodig i ansiktet och med brutna revben. Det är tuffa tider nu, landet är i fara var svaret jag fick, förebråelser för något jag inte ens ville erkänna (att inse var jag var had efått mig att ta ihjäl mig själv på stunden, det går inte att fatta). Nej, de menad att jag var skyldig, annars skulle inte bra människor ge sig på mig. 1987 med ubåtshotet hade drivit folk vansinniga av rysskräck, fienden fanns överallt och då gällde inte vanliga regler och etiska hänsyn längre. Att vara måltavla för denna rädsla och syndabock för hotet var en sits som knappt går att begripa. På detta beskyldes man för att sprida dödlig smitta, bögpesten var ett rysspåfund som även kunde drabba oskyldiga. Jag gick från att vara en av de främsta och mest omyckta på kompaniet till att bli allmänt igenkänt som "kräket", alla hade rätt att slå mig. Skammen för kompaniet var bortanför allt förnuft då vi även skulle gå högvakt i dessa orostider, framför Sveriges riksdag och kungliga slottet var skymfen allf för oerhörd för att det skulle tilllåtas, de ville jag skulle sluta! (att sluta sin militärtjänsgöring i den orostiden och på den tiden innebar att man blev allvarligt skadad eller dödad), hur brydde de sig inte. Men slagen blev väre och värre. I värsta januarikylan blev det inte längre en slumpmässig misshandel utan ett förberett mord. Fastbuden med taggtråd och pissad på i 15 gradig kyla på I15 exercisfällt i Remene var jag dömd till en säker död. Endast en passarande stabsvakt, vilket var en total slump och tillhörig annat regemente räddade mig, själv var han så chockad bara att se en människa i detta eländiga tillstånd att han bara lämnade mig i sjuktältet och jag såg honom aldrig mer. Om jag är honom tacksam eller inte vet jag ej, för jag tror ingen vill leva efter en sådan behandling av ens bästa vänner, för de var verkligen mina bästa kamrater.Mitt liv tog slut i vilket fall som helst, efter detta gick jag inte att känna igen och jag har inte egentliga minnen ända fram till nu. Att hotas av fienden och torteras tror jag är en sak, men bli utsatt för samma sak av sina bästa fränder och dessutom med stöd av all rådand e moral är tusen resor värre. Ett öde som ingen har drabbats av i forntiden, och jag har pratat med tyska frontsoldater från andra världskriget som sagt mig att det aldrig någonsin skulle skett ett sådant övergrepp ens under de värsta östfrontstridigheterna, die Schwule kunde tillochmed med vara krigshjältar, men även om de inte var modiga var de sällan plågade ändå. Detta är nog skillnaden melllan ett totalitärt land som hade en viss ideologi men mycket av avvikelser ändå toleredes (för det fanns krogar och allmänt socialt liv), men i det ultratotalitära där endast en världsbild var tillåteten och den var så snäv och förvrängd så själva livets mening kunde strypas så fanns ingen som helst misskund.

Det oändliga antal människor som kunde stoppat vad jag utsattes för har jag förstått nu, var produkten av en härskarstat där man inte tuktar själen utan dödar den. Hur grannar till regementet, bönder, svenska kyrkan, frivillig organisationer och hjälpföreningar bara tittade bort för någon som lider är ett kors som är svårt att bära. Att några blir aggresiva under press är en sak, men folk som är utomstående ser på när någon som kunde vara deras egen son hackas till döds knäcker allt hop om mänskligheten. Åtminstone framtill nu, då jag sakta börjar förstå att de var genuint onda på ett sätt som överskrider de som slog mig...Där fanns åtminstone incitament.

Målning är vägen för mig att finna något vackert ånyo i tillvaron, att allt inte är hundraprocentigt hat och en glädje att skada andra, men målningen har också varit att kunna se den upplevelse för var det har varit: att bli utsatt för extremt våld i den förvissning att alla runtomkring och dessutom moralen, och yttermera historien ger de som utövar våldet, rätt. Detta har nog varit det värsta. Koncentrationslägerfångar förstod nog att det som utövades mot dem var fel, och dessutom hade de kamrater i nöden. Jag trodde alltid att det våld som jag fick mottaga var riktigt och moraliskt, att jag var skurken och de hade rätt att straffa mig. Och även hela den mångtusentaliga historien, religionen och samhällsordningen gav dem rätt. Så det var väl ingen slump att mina likar tog livet av sig när de väl förstod vilka syndare de var. Som en av mina kamrater fick höra av sin egen mor: "om du ändå varit mördare hade varit mtcket bättre!". Det förekommer inte hos de högre däggdjuren att föräldrarna vill ha ihjäl avkomman, endast människan är undantaget och då är hon ändå den högsta primaten!