Jag målar med inspiration av målarna från den svenska målerirenässansen, framför allt Zornoch Liljefors. Jag skadades svårt under värnplikten och tog upp måleriet för lite över åtta år sedan, delvis i syfte att förbättra motorik men även ett gammalt intresse från unga år då jag kunde teckna.

Min utbildning är klassisk med 5 år från Mästarnas Måleritekniker, där färdigheterna från renässansen har vidareförmedlats i obruten linje. Olja är ett svårt medium, med under mycket kunnig ledning har det med åren vidgat mina horisonter betydligt för naturen, där jag hämtar huvudsaken av mina motiv. Speciellt under långa vandringar i skogarna i Västergötland, med skissblocket i ena handen och kameran över axeln ges tillfälle både till observation och reflektion. Många av målningarnas motiv på denna utställning är hämtade från Hisingen och Hökällas våtmarkspark, då jag har varit verksam där de sista åren.

I mitt personliga fall där jag efter den obligatoriska militärtjänsten fick lägga alla planer på yrke, familj och karriär på hyllan har målandet inneburit en genuin chans till att få en meningsfull tillvaro och en känsla av värde. Att dessutom få föra vidare det fantastiska och inte särskilt väl hållna arv från framför allt Liljefors, ser jag som en viktig uppgift och en ära. Det känns lite som jag miste min hälsa och framtid när jag gjorde den obligatoriska militärtjänsten för landet, men jag har aldrig någonsin fått någon ersättning, rehabilitering eller ens ett erkännande. Den gåvan har jag istället fått ta mig själv från vår natur och omvärld, då för varje ny dag av målande ser man starkare och upplever mer. I Brunos egna ord: "min önskan är att fler skulle få förmågan att se och uppleva --inte att bli gamla lika blinda som den dag de föddes". Är inte det ett mål som heter duga...

Hans Johansson